Rasar
Är det okej att känna att världen kommer rasa? Att man inte orkar stå på sina egna ben? Man är så rädd att förlora sina bästavänner att man bara ligger och gråter en hel dag? Nej det är inte okej, jag önskar mig en vanlig vardag där jag vaknar upp och känner doften av frukost. Går till skolan kl 8 kommer hem kl 4, maten står på bordet och hela familjen är samlad och frågar mig hur min dag var varit. Men det är inte min vardag, inte ens nästan. Jag går upp kl 8, stressar till skolan kommer hem vid 5 stressar med maten för att inte någon ska bli sur. Går ner till mitt rum och gråter för mamma har klagat på mig igen eller hotat med att ta bort hundarna. Jag är rädd för att stänga ögonen för när jag vaknar upp kommer inte mina hundar vara där nå mer. Ett liv utan mina hundar är inte ett liv. Dom är mer än bara djur för mig dom är mina bästavänner, dom har aldrig sårat mig, lyssnar alltid och fångar den andra tåren och stoppar den tredje. 30/5-13 en dag jag aldrig glömmer. Jag är en dålig människa, ingen djurvän, jag är ingenting bra
